Internet består i grunden av ett enormt stort antal olika Internetoperatörer som utbyter trafik med varandra. Denna trafik kan t.ex. bestå av en vanlig Internetanvändare som via en ADSL-anslutning hos en operatör, surfar till en webbserver som är ansluten hos en annan operatör. Just detta trafikutbyte mellan operatörer är centralt för att Internet ska fungera.


För att trafik ska kunna nå från en operatör till en annan så krävs det två saker. Dels så måste operatörerna ha en affärsmässig överenskommelse att utbyta trafik eller att förmedla trafik till andra operatörer. Den skiljer sig inte speciellt mycket från det avtal du och jag har med vår Internetleverantör. Förutom detta så behövs även en fysisk anslutning, ungefär som en vanlig nätverkssladd, förutom att den klarar betydligt mycket mer trafik. Detta kan man lösa på tre olika sätt.


Det första sättet används uteslutande av större operatörer och det går ut på att utbyta trafik direkt med en annan operatör. Den fysiska anslutning bekostas av den operatör som tjänar mest på att utbyta trafik. I regel är det oftast den mindre operatören.


Det andra alternativet är att ansluta sig till en knutpunkt. Då betalar man en avgift till knutpunkten, därefter kan man byta trafik på så många andra operatörer som man vill utan att betala för ytterligare fysiska anslutningar. Däremot måste fortfarande ett affärsmässigt avtal sättas upp för varje operatör man vill byta trafik med. Detta används av båda av små och stora operatörer.


Det tredje alternativet är att helt enkelt ansluta sig till en operatör som i sin tur är ansluten till övriga operatörer och därmed kan sälja trafik genom dessa. Detta är vanligt som en start för mindre operatörer och som en sista utväg för större operatörer. Vanligtvis är detta det alternativ som används först och det är först när trafiken mellan två operatörer bli tillräckligt stor som det lönar sig att börja med en direktanslutning. Detta är också det vanligaste alternativet när det gäller trafik på Internet eftersom det vanligaste är att trafiken ska vidare till någon av de andra tusentals operatörerna än till någon av de få operatörerna som man har avtal med.


De två första alternativen kallas för ”peering” medans det tredje kallas för ”transit”. Transit är i regel dyrare än peering över en knutpunkt som i sin tur är dyrare än en direktpearing. Har man tillräckligt med trafik till en viss operatör så tjänar man på att byta till en peering-anslutning.


En liten operatör börjar helt enkelt med en transit-anslutning, när den sedan märker att det är tillräckligt med trafik till vissa operatörer så ansluter sig han till en knutpunkt för att därefter förhandla peering med dessa operatörer. Då kan samma fysiska anslutning användas för att kommunicera med flera andra operatörer samtidigt som den gamla transit-anslutningen används för att nå till de operatörer som man inte har peering med.


När trafiken ökar till vissa operatörer, så kan operatören välja att sätta upp en direktpeering. Detta innebär att egna fysiska anslutning sätts upp mellan två operatörer, och även om investeringskostanden är högre så blir den löpande kostnaden lägra än att vara ansluten till en knutpunkt.


Tekniker hos varje operatör övervakar hur mycket trafik som flyter till och från de olika operatörerna. Och när för mycket trafik till en viss operatör går via en transit-anslutning så går man över till direktpeering för att spara pengar. Ändras trafikmönstret så ändras också de ekonomiska avtalen.


Så varför är det då slött till vissa siter men inte till andra? Jo, beroende på vilken väg trafiken tar så påverkas den av vilken kapacitet och belastning den vägen har för tillfället. De som tillhandahåller tjänster (t.ex. Google, Svtplay, Netflix, Spotify) kämpar hela tiden för att så många som möjligt på Internet ska kunna nå deras tjänster med god kvalitet. Dock lyckas inte alltid detta eller om det t.ex. gäller en brasiliansk radiostation, så kan det var svårt att få god prestanda eftersom trafiken måste färdas långt och mellan många operatörer.